Arkiv | november, 2014

De nya

13 Nov

Varje gång jag frågar pappa hur han har det, så är det komplicerat. Jag har inte riktigt förstått vad problemet med hans nya kärlek är, men det handlar om att släppa in, släppa tag och känna tillit. Hennes skuldkänslor gentemot sina små barn och en mängd odefinierad ångest. Det är terapeutbesök och missförstånd och issues, och varannan gång jag pratar med pappa så har de tagit en paus. Då har han satt ner foten för att slippa leva i limbo, men pausen håller aldrig längre än en vecka eftersom de inte klarar att vara ifrån varandra. I drygt tre år har det pågått nu och jag önskar verkligen att de löser det och kan flytta ihop och ha en gemensam vardag.

Jag tycker om henne. Det tog lång tid innan jag träffade henne första gången, ett och ett halvt år tror jag. Jag klarade liksom inte av det innan. Och dagen då det var bestämt att mötet skulle ske så mådde jag verkligen inte bra. Det fanns så många faktorer: att det var henne som pappa lämnade mamma för, att hon bara var 5 år äldre än jag, att hon hade två små barn.

Min största rädsla var att hon skulle vara för ung och för snygg. Tänk om hon skulle se yngre ut än jag? Men det gjorde hon inte, hon såg till och med ut att vara några år extra. Slående vacker, stilig på något vis, med ett fantastiskt leende. Stolt hållning och kort hår på det där sättet som jag alltid har gillat (och tänkt att om jag bara hade lite tjockare hår så kanske jag själv skulle). Hon verkade minst lika nervös som jag och jag tänkte lite på den där Alfons Åberg-boken om Alfons första skoldag när det visar sig att fröken kanske är den som oroat sig mest. Hon var trevlig och glad och lätt att prata med, och allting förflöt så väl. Men vad spelar det för roll nu, när hon och pappa ändå inte?

Sedan har vi den andra nya. Mamma har precis sålt sin lägenhet och ska snart flyttat till Stockholm och det lilla huset där hennes nya bor. Det blir säkert bra. Han är lite slemmig och ingen looker direkt, en besserwisser och mansplainare. Men han verkar snäll och hon verkar glad så det är väl inte så mycket mer att säga om det egentligen.

Annonser

Generösa utrymmen

10 Nov

Läser gamla inlägg i min stängda elektroniska dagbok från tiden som var i början. Saker vi gjorde, sade, var. Hur jag tänkte om allt och vad jag tyckte om honom, han som idag sover sina nätter längs min vänstra sida. Blir emotionell av storslagenheten i hur oerhört väl våra bitar passade och vilket generöst utrymme han gav mig och mina tveksamheter. Hur saker som hade kunnat bli konflikter aldrig blev, för att jag aldrig behövde tvivla.

Ändå var jag väl tveksam sätt och vis, för att jag inte visste riktigt var jag hade honom och hur han fungerade. Kanske var det också lite svårt att tro att det var sant när jag radade upp superlativen i huvudet.

Jag är så tacksam för att han fanns där då – kvar, trots att jag egentligen bränt den bron ett år tidigare. Att han svarade på det där sms:et som jag skickade redan medan han klädde på sig jackan för att lämna vårt sällskap och gå hem. Och fastän han inte visste att meddelandet låg där och väntade, så vågade han viska i mitt öra och göra min invitation överflödig.

Han fångade upp mig. Han hade väntat och att han hyste inte agg. Gudarna ska veta att han hade rätt att hålla mycket emot mig. Det tog lång tid innan jag förstod det.

Han krävde inte några definitioner när jag inte kunde ge dem. Han vågade säga till mig att han älskar mig, fastän han visste att han inte kunde få samma tillbaka. Jävligt modigt, är vad det är. Kanske visste han att jag skulle falla innan jag förstod det själv.