Arkiv | mars, 2011

En fjäril raserar mitt resonemang

11 Mar

Jag och exNågon bokar in den där semmelfikan som vi pratat om. Vi sitter på samma café som vi satt på för nästan 10 år sedan, då när vi precis träffats och fortfarande hemligsmusslade och vi sprang på min mosters familj av en slump och var fnissigt generade och det var så himla himla länge sedan. Ett helt liv sedan.

Jag frågar honom hur det går med hon som han träffar. Han svarar att det är svårt att veta. Svårt att veta hur man känner, vilka känslor som är vad, och dessutom: föreställningen om hur det ska kännas.

Jag säger att han inte kan jämföra med hur det var för 10 år sedan. Att det är annorlunda att vara tjuginånting och gå in i sitt första riktiga förhållande, och att vara två personer som närmar sig 40 och har en massa bagage. Att relationer är unika och inte kan jämföras. Att upplevelsen av kärlek är individuell.

– Jag tror inte jag är kär, säger han. Det känns inte så. Det är inga fyrverkerier.

– Det kanske det bara är när man är tonåring, svarar jag.

– Men hur är det för dig då? frågar han. Är det fyrverkerier och fjärilar i magen?

Jag ser Aslan framför mig i huvudet och plötsligt rasar hela mitt rationella resonemang. För nog är det en fjäril som fladdrar i min mage. Nog sitter jag där och fånler när jag tänker på hans stora skratt, hans vackra fejs, hans glittrande ögon. Nog sitter jag där och pillar sönder ett tangentbord för jag inte vet vart jag ska göra av mig själv när han säger att han älskar mig.

När jag svarar ja, ja ja ja det är fjärilar så skäms jag nästan. Jag önskar nästan att jag kunde backa upp min tes om att förälskelsen förändras med åren genom min egen upplevelse. Men jag önskar det bara nästan, för jag skulle aldrig vilja vara utan den här känslan. Och jag lever inte som jag lär i detta fall. Förälskelsen känns inte annorlunda. Visst, det är svårare att vara två vuxna människor med bagage som ska få sina pusselbitar att passa ihop till något gemensamt, men förälskelsefjärilsfyrverkerierna känns faktiskt inte annorlunda.

Jag tillägger att det inte behöver vara så bara för att jag känner så. Min upplevelse är inte allmängiltig, det kan mycket väl gå till på andra sätt.

– Det är okej, svarar exNågon. Jag går inte sönder för att hon och jag inte är kära i varann. Jag är hel.

Annonser

Att skilja på sina egna hangups och andras

3 Mar

Jag säger förlåt till exNågon. Eller jag skriver förlåt. Jag försöker att inte bli långrandig och spela på emosträngar utan håller det ganska kort och koncist, framförallt för att jag inte vill riskera att röra upp en massa känslor hos honom. Jag skriver att jag inte ångrar att vi gjorde slut, men hur vi gjorde det, hur jag gjorde det, hur jag betedde mig. Att jag är ledsen för vad jag gjorde mot honom.

Efter någon dag får jag svar:

”Oj. Detta kom lite oväntat och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Behöver kanske inte säga så mycket antar jag. Men jag är glad att du tog dig tid att formulera dessa ord till mig.
Och jag är fortfarande semmelsugen. Nästa vecka bokar vi in en fika tycker jag.”

Och det blir liksom så tydligt att det här var något som låg mest hos mig. Det var min hangup, inte hans. Jag hoppas att jag kan släppa det här ältandet och självskyllandet nu. Det tjänar ingenting till.

Nu tar vi en semla och går vidare.