Ny människa

Nu är jag i en ny situation. Samma yttre sammanhang, samma slags miljöer. Ny människa.

När de yttre sammanhangen och miljöerna blir för lika dyker det där orosbettet upp. Här har jag varit förut. Hit har jag gått fast jag egentligen inte ville. Här har jag stått med en biljardkö i handen och hatat varje sekund av varje klunk. Här har jag räknat glas. Här har jag inte sagt att jag vill gå hem. Här har jag hållit käften för att den sköra linan vi balanserar på inte ska gå av. Här har jag försökt kontrollera allt.

Men i den nya situationen säger jag nej. Nej, jag vill inte spela biljard. ”Jag ska komma förbi det en dag, men inte nu”. Den nya människan ifrågasätter inte då. Han föreslår något annat istället. Och det blir precis som jag vill, trots samma yttre sammanhang och miljöer. Vi tar ett glas eller två, skrattar, betalar och går hem. Precis som jag förut ville men aldrig fick.

Oron, planerandet och undvikandet

Jag brukar säga att jag aldrig haft ångest. Det är inte ett koketterande. Det är ett konstaterande.

Självklart har jag mått dåligt, varit ledsen och orolig, men jag har alltid vetat varför. Ångest uppfattar jag som något annat, en mer diffus känsla av att något är fel, något som inte riktigt går att sätta fingret på.

Men så tänker jag tillbaka på de senaste fyra åren. Jag tänker på hur det kändes i kroppen alla gånger jag följde med fast jag inte ville, bara för att jag inte vågade låta bli. Vågade inte ta reda på vad som hände om jag inte var där och höll koll. Jag följde med för att jag ville att vi skulle göra saker tillsammans och då fick det bli på hans premisser, som alltid slutade med att jag ville gå hem och han ville gå vidare. Ibland gjorde han det, ensam. Jag visste aldrig när han skulle komma hem då. Men oftast ville han gå förbi 7eleven och köpa ett sexpack. Jag sa aldrig nej. Varför sa jag aldrig nej?

”Hans mående är inte värt mer än ditt”, sa en vän till mig en gång. Jag accepterade aldrig det. Hans mående var alltid tusen gånger värre än mitt och var därför värt tusen gånger mer. Jag ville inte göra det värre oavsett om hänsynstagandet ledde till att det blev värre för mig.

Flera gånger sa han till mig att jag tyckte bättre om honom när han mådde riktigt dåligt. När han var så ångestriden att han inte kunde lämna hemmet. På sätt och vis var det sant. Det var lättare för mig att hantera att han inte kunde följa med för han mådde så dåligt, än att ständigt oroa mig för hur kvällen skulle sluta när han faktiskt följde med och blev full.

Jag tänker på den ständigt gnagande lågintensiva oron, på planerandet och undvikandet och stressen. På hur det var att aldrig riktigt kunna slappna av och glädjas och se fram emot. Kanske var det också ångest?

 

Syfte

”Du gillar ju samma saker som jag”, säger en glatt efter att vi har haft sex. Jag förstår att han tror det. Jag har inte givit honom någon anledning att tro något annat, så jag kan heller inte hålla det emot honom eftersom jag inte signalerat något annat än kör på bara. Således är ansvaret mitt. Om jag inte protesterar när någon drar mig i håret, tar ett grepp runt min hals eller stoppar kuken i min röv – vem är jag att skuldbelägga i efterhand. 

En vill att jag ska titta upp på honom när jag suger av honom. Jag har på eget initiativ tagit hans kuk i min mun; det är en helt frivillig akt från min sida. Men på en millisekund övergår den i hans privata porrfantasi. Det går inte att vända sedan. Det är kört då. 

Jag är inte ens ute efter att placera skuld. Det ger mig ingenting att säga att det är ens fel, varken någon annans eller mitt eget. Jag vill bara att det ska vara schysstare sex som passar mig bättre. Jag vill känna mig respekterad. Jag vill bli knullad för att jag är jag och inte för att jag var beredd att ta på mig den kvinnliga huvudrollen i någons porrfilm. 

Så varför? Varför i hela friden går jag så fullständigt in i rollen som det bästa ligget, med fullt fokus på den andres njutning och bortser helt från min egen?

Kanske för att jag ligger runt utan romantiska intentioner. Med ytliga bekantskaper eller upptagna män. Det är köttets röst som talar – inledningsvis, för det slutar ofta med en bitter och otillfredsställd eftersmak. En tomhet och ett självförakt för att jag inte hade högre integritet och för att jag klev in i den där rollen ytterligare en gång. 

När det inte finns några romantiska anslag eller gemensamma förhoppningar om ytterligare nivåer är jag bara hål. Och om jag inte bjuder på en ordentlig jävla upplevelse och är de bästa hålen någon varit i – då är jag ju ingenting. Då har jag inget syfte. 

Cheshire Cat

Jag sträcklyssnar på relationspoddar och hör dem om och om igen återkomma till samma tema. Trygghet eller passion. Resonemangsäktenskap eller förälskelse. Kamratskap eller knull. De är oförenliga, sägs det. 

Men jag tänker: man måste inte välja. Jag behövde inte det. Han kunde ena minuten se in i min jävla själ och bakom, formulera mina tankar innan jag ens tänkt dem själv, stå kvar orädd när jag rasade över hans insiktsfullhet och inte dra nytta av att jag efteråt skämdes över mina egna tankar och småaktiga beteende. Han såg allt mitt dåliga och ändå gick han inte. Så liten och svag och skör och behövande som jag var med honom, så har jag aldrig låtit någon se mig tidigare. Så stark har den tryggheten och kamratskapen aldrig känts.

Och i nästa minut kunde han ge mig en blick så skälmsk att jag rodnade. Le lika brett som Cheshire Cat och låsa min blick för att se varenda skiftning i mina ögon när jag sjönk ner över honom. Jag slutade aldrig attraheras av honom, det var inte det ena eller det andra. Det var både trygghet och passion. Kamratskapen förstärkte knullet. 

Jag vill ha det igen. Jag vill ha fysisk och mental närhet som ger mig något annat än vad jag kan ge mig själv. Jag vill koppla ihop min hjärnas sprakande sladdar med någons dito. Någon som kommer med nya perspektiv, som tänker något som jag inte redan har tänkt, någon som kan suga upp min returström och leda bort den eller transformera den till något användbart. Och jag vill känna stark attraktion i kombination med trygghet och bekvämlighet. Jag vill vara respekterad och kåt och uppskattad. 

Är det för mycket begärt?

Mina 2 cent om slut

Att göra slut är en pool av skit. Alltid. 

Det bara är det och man måste igenom den för att komma till andra sidan. Det kan ta olika lång tid, man kan vada grunt eller famla utan fotfäste med näsan delvis under ytan. Det kan döda en. 

Men vad man inte kan göra är att gå torrskodd på sidan av. Tro mig, jag har försökt.

Därför har jag fortfarande poolen av skit framför mig. Jag har doppat tån och ryggat tillbaka. Jag har lagt ut män som stenar och försökt balansera över. Det går inte. 

Jag vet varken hur stor eller hur djup poolen är. Den saknar karta och jag har ingen aning om när jag kommer över till andra sidan. Att klippa band, stänga dörrar och ta steget ut kräver enorm viljestyrka då. 

En dåres semester

Jag tackar ja till en vettlös resa. Jag borde ha insett vansinnet redan innan, men jag ville så gärna. 

Så jag följer med honom hem till hans mamma på ön, som så många gånger förr. Sover i gästhuset som vanligt, men den här gången är sängarna placerade annorlunda. Inte bredvid varandra utan i vinkel. Jag lägger min kudde i en bortre ände. Han har sitt huvud där sängarna möts. 

Han verkade nervös när han frågade om jag ville följa med. När jag inte svarade direkt på smset kom det ett till och ett till. Förklarande, hur han tänkte, bara om jag ville, kanske var det awkward, han hade platser kvar i bilen, följ gärna med. Det var tafatt och gulligt. Jag började gråta. 

Jag vet vad jag hoppas på när jag bestämmer mig för att följa med. Jag är fortfarande kär i honom. Hell, jag är nyförälskad. Igenförälskad. Förälskelse går över sägs det, den finns i början, en fas som utvecklas till något annat. Kärlek. Tillit. För mig har den fnissiga bubbliga förälskelsen kommit tillbaka och existerar parallellt med en djup kärlek och ett samförstånd som jag inte känner med någon annan. Förutom med denna man, som jag inte längre är ihop med och som jag inte kan leva med utan att utplåna mig själv fullständigt.

Jag hoppas att vi ska ha tid att prata under semestern, att jag ska kunna förklara hur hans beteenden har påverkat mig, sätta ord på hur jag har mått på ett mer distansierat sätt än jag kunde när vi var ihop. Att miljön vi befinner oss i ska väga i min favör. Jag vet redan att han känner samma samförstånd som jag gör, det är jag övertygad om. Jag ser framför mig hur vi i precis ett sådant ögonblick av fullständig mental närhet har ett samtal om vad vi har haft, vad som gick åt helvete och hur vi kanske kan rädda det som återstår. Börja om. 

Men redan efter en kvart i bilen förstår jag att det inte kommer att bli så. Han berättar oberört om precis de saker som jag mådde dåligt av under alla de år som vi var ihop. De är fortfarande en stor del av hans liv och han älskar dem. Han älskar sin öl.

När jag kommer hem inser jag att jag har tänkt på vår separation som ett slags ordlöst hot. Ett verktyg för att han ska förstå vad det är han går miste om. Hela detta halvår har jag hoppats att han ska komma till insikt och allt mitt hjärta vill är att vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag kan inte föreställa mig att någon skulle kunna ta hans plats. 

Men man kan inte ställa ultimatum, oavsett om de är outtalade, om man inte är beredd att stå för konsekvenserna. 

Jag kan inte sluta gråta. 

Parallell

Jag testar något nytt och utforskar gränslandet mellan fiktion och verklighet. Fastnar ändå alltid i det senare.

Verkligheten överträffar dikten

Sån e jag

Jag vet inte i hur många relationer jag har fått höra det. ”Jag var sådan när vi träffades och jag är sådan nu”. ”Du visste det från början”.

Men när jag tänker tillbaka på olika början så minns jag aldrig hur jag tänkte. Jag tror inte jag tänkte alls, jag stannade i stunden, njöt av känslan och tänkte bara på vad som funkade där och då. Mina relationsstarter har aldrig varit överlagda, de har aldrig varit meningen. Och i det som inte är planerat att hålla är det bara nuet som har betydelse. 

Någonstans övergår nuet till att bli en potentiell framtid. Det har aldrig gått snabbt eller varit särskilt uttalat, det har snarare varit en ordlös och intuitiv process. Plötsligt har jag funnit mig själv i en ny fas och det fanns aldrig tillfälle att omförhandla. Spelplanen var satt och den som ger sig in i leken. 

Jag kan se mig själv glida in i oreflekterade skymningsland igen. Det är ingen bra idé. Men när ska man sätta stopp och välja bort? När ens framtid är vidöppen är det hopplöst att leva i något annat än nuet. Man kan ju inte sluta umgås med omogna emotionellt svårtillgängliga missbrukare bara för att. 

För slitet eller för litet

Jag drömmer att jag hittar en slarvig hög med post i min lägenhet. Bland reklamen hittar jag räkningar som jag har missat, påminnelser och inkassobrev. Trots att det var månader sedan vi bodde tillsammans har han varit hemma hos mig, i min lägenhet, och tagit hand om min post. Det vill säga: slängt den i en hög som jag inte känner till.

Det är viktigt för mig att ha kontroll. Det går till överdrift ibland eller ofta, det begränsar mig och gör mitt liv lite mindre än det skulle behöva vara. Men det finns ingen bättre känsla än den fullständiga överblicken och förutseendet. Inget skrämmer mig då. 

Jag ser min hjärna som ett täcke. Det kan pågå lite vad som helst där under, men hjärnan måste täcka åtminstone en kroppsdel av allt som livet bjuder. Saker som påverkar mitt liv måste in under täcket, det kan inte leva sitt eget liv på sidan och när som helst bita mig i röven för att täcket inte är stort nog. 

Mitt täcke har växt de senaste åren. Jag får plats med mer och mer, missar mindre och mindre. Jag kan svara på nästan allt som folk frågar mig på jobbet. Och de frågar ofta för de vet att jag har koll. 

Räkningar tenderar att smita undan. Inte för att jag inte vill betala dem utan för att jag inte har någon bra rutin. Jag är ständigt rädd att missa, rädd att tappa bort. Rädd att det ska få ödesdigra konsekvenser för mitt självständiga liv. Att mitt täcke ska vara för slitet eller för litet för att nå överallt. 

Flinar

Det är onsdag och jag vaknar innan klockan ringer av att solen strålar in i mitt sovrum. Madrassen ligger fortfarande direkt på golvet men jag skiter i det för vårsolen flödar som en galning in genom fönstret. Flinar hela vägen till jobbet åt ett extremt opassande skämt som någon drog dagen innan. Kommer hem och ligger två timmar i soffan och googlar smutsrosa kuddfodral. Äter två mackor med jordnötssmör till middag. Hänger upp gardiner och det blir inte så bra men det spelar ingen roll för jag höjer volymen på min lilla högtalare och dansar mellan rummen. Diskar min disk som jag har producerat när jag har lagat mat till mig själv. Jag jag jag.

Jag fixar det här.