Arkiv | november, 2011

Att finnas i ett sammanhang

29 Nov

Min guddotter. Herregud vad jag projicerar psykologisk mindfulnesscrap på henne nu, det stackars lilla livet.

Men när jag är med henne en hel dag – matar henne, klär på henne, drar henne i barnvagnen, får henne att somna, torkar hennes snoriga lilla näsa och ser till att hon inte är kall om huvudet – då känner jag att jag fyller en funktion. Hon är inte på något sätt beroende av mig, men det finns ett sammanhang där jag har en roll och det finns människor i vars liv jag fyller en funktion.

Kom regn eller solsken så är min guddotters mamma min bästa vän och min klokaste Någon. Oavsett om jag fyller en funktion i en kärleksrelation eller inte så betyder jag något i hennes liv. Det finns en etablerad roll för mig att fylla.

Och det här lilla livet som är min guddotter och vars fjuniga hjässa luktar godast i hela världen, hon påminner mig om det.

Annonser

Tillägg

27 Nov

Vi kan lägga ytterligare en sak till Skitåret 2011. Att farmor just fått en hjärtinfarkt.

Jag hanterar, det ser ut så här

27 Nov

Någon säger att jag borde dölja min misär. Inte ordagrant, men med den poängen. Att jag borde visa upp en fasad och spela oberörd.

Men jag kan inte det. Jag vägrar spela det spelet. Jag är arg och ledsen och jag hanterar det genom att vältra mig i det. Det kanske inte låter konstruktivt, men det är det. Jag tillåter mig själv att känna varenda känsla som dyker upp och steg för steg så går jag framåt. Det är så jag går vidare och jag är redan en bra bit på väg.

Det är inte en tävling. Jag tänker inte bevisa något. Jag skäms inte för att jag hanterar mina känslor och därmed skäms jag inte för min misär. Varför skulle jag dölja vad jag känner och låtsas att jag inte bryr mig? Nä, upp med skiten på bordet bara, gröta runt i det och vrid och vänd på varenda känsla. Sedan, när känslan blivit synad i sömmarna och ältad till tusen, då är den färdigprocessad. Då vet man var man har den, var den kommer ifrån och varför den har uppstått.

Då kan man ta lärdom och gå vidare.

Egotörnen

26 Nov

Det här att någon man älskar mår bättre av att inte vara med en. Det är ju en hyfsad törn för egot.

Självklarheter som vinner på att upprepas

25 Nov

Jag sitter på bussen och läser en glättig jävla självhjälpsbok. Är det höjden av patetik? Jag vet inte. Men faktum är att den är ganska bra. Även fast den är tröttsamt generaliserande och staplar självklarheter på varandra så kan man behöva höra de där självklarheterna ändå. Igen och igen.

Till exempel att den där ångestesmärtan som vrider om i magen och bygger bo i revbenen är rädsla. Rädsla för det okända, för vad som ska komma eller inte komma, för ovissheten. Rädsla för att vara ensam, för att aldrig träffa någon annan, för att behöva fylla sin tid med något annat och nytt.

Alla frågor om framtiden som snurrar i huvudet. De har bara ett svar. ”Du vet inte förrän du är där”.

Singelskapet, fanskapet

24 Nov

Åh, vad jag avundas människor som finner ro i singelskapet. Människor som njuter av att vara ensamma, som på riktigt känner att det är skönt att få bestämma själv över sitt liv och inte behöva ta hänsyn till en partner.

Jag gör inte det. Jag tycker inte om att vara singel. Det finns ett hål i mig som vägrar mättas av ytligt egosocker, kompisrelationer eller hobbies. Jag kan fylla mina kvällar med biobesök, gapskratt och vänskapligt vindrickande men det är ändå något som fattas. När natten kommer finns där ändå ett hål av saknad och oro. En tomhet i grunden. En längtan som vägrar vila.

Jag vet att ett förhållande inte per automatik fyller det där hålet. Eller att en relation inte kan innehålla ångest, bara för att man fyller igen singelhålet. Jag vet att det är jobbigt att vara ihop. Också.

Jag och Aslans har precis gjort bedömningen att vår relation inte var värd all ångest. Vi var överens om att det fanns fler minus än plus och jag står fast vid det. Ändå hatar jag singelskapet så väldigt mycket.

Förändras

23 Nov

Antalet gånger jag hört att ”man kan inte förändra någon annan, man kan bara förändra sig själv” – oräkneliga. Från vänner, i böcker, på nätet.

Jag tror till och med Aslan själv sagt det när vi pratat om ett par vi känner – man kan aldrig förändra en annan människa. Jag protesterade, minns jag. ”Du har ju förändrats sedan du träffade mig”. Jag minns inte vad han svarade då.

Men om ingen kan förändras, hur kan folk då leva ihop? Då måste det ju vara en perfect match redan från början? Finns det verkligen sådana, på riktigt?

En stenbumling i maskineriet

22 Nov

– Varför tror du att din pappa hade så himla bråttom egentligen? frågar min klokaste Någon.

Någon syftar på det faktum att min pappa plötsligt en dag sa att hade känslor för en annan och att det aldrig fanns någon diskussion om hur man skulle hantera situationen. Han försvann från en dag till en annan och det dröjde månader innan min mamma och min pappa sa ett ord till varandra igen. Två människor som levt ihop i 40 år.

När han väl berättade för mamma var hans nya relation så långt utvecklad att det inte fanns något utrymme för diskussion. Och jag menar inte att de kunde ha diskuterat hans otrohet och känslor för någon annan och jobbat runt det och fortsatt vara ett par. Jag menar att han hade kunnat säga något långt tidigare. 

Om det hade funnits en öppen dialog om vad som fungerade och inte fungerade i deras förhållande långt tidigare, så hade det inte kommit som en så stor överraskning. Då hade de, åtminstone kanske, kunnat prata om vad som felade och vad de saknade. I en relation där man hävdar att det aldrig funnits några konflikter blir minsta lilla gruskorn i maskineriet en stor stenbumling. Det blir så läskigt att prata om problem, att man hellre håller sina tvivel för sig själv och försöker lösa dem på egen hand.

För att lösa saker själv och på egen hand är ju också en del av vår familj. Det är så jag är uppfostrad och så min släkt har fungerat i generationer. Jag tror att när det började gå upp för min pappa att något var galet så ignorerade han det, sedan försökte han lösa det själv, sedan växte sig problemet så stort att han inte längre kunde hantera det på något annat sätt än att lämna min mamma.

I mitt och Aslans förhållande fanns det många konflikter. Men de var uttalade och ordsatta och vi var båda införstådda med vilka problem vi hade. Det fanns inga hemligheter – för mig en väldigt viktig skillnad från mitt tidigare liv.

Att våga lyfta upp problemen och lägga dem på bordet och syna dem i sömmarna är inget framgångsrecept. Uppenbarligen. Men jag kommer alltid alltid att vara stolt över att jag och Aslan gjorde det.

Fyra väggar av vaddå?

21 Nov

Vissa lägenheter jag bott i är så starkt förknippade med vad som hände i mitt liv vid den tiden.

Den lilla skabbiga lägenheten på Horgatan dit jag flyttade när jag precis lämnat exNågon och blev singel igen för första gången på hundra år. Den förknippar jag med rädsla och förändring – oändliga kvällar med gråt och glass, en stark framtidstro men också ovisshet.

Rummet med egen ingång men inget kök, kokplatta i hallen och diska i duschen, som jag hyrde när jag fick veta att jag var sjuk. Fyra väggar av förtvivlan och ångest och att våga vägra förstå.

Igår var jag och tittade på en ny bostad. En liten andrahandsetta på 24 kvadrat med balkong. Fin, men liten. Och jag är lite rädd att den ska få samma typ av negativa koppling som de andra två jag nämnde. Att det ska bli ”den lilla ettan jag bodde i när jag och Aslan hade gjort slut”. Att jag ska minnas den som ”lägenheten där jag var så himla ledsen”.

Jag vet inte hur jag ska göra för att det inte ska bli så.

Samma mönster

20 Nov

Jag får svar från Aslan nästan direkt. Han verkar upprörd, men det är svårt att avläsa från ett mail.

Och jag förstår honom. Med den kontakten som vi haft efter att vi gjorde slut så fick han vad han behövde – mindre av vårt förhållande. Men jag som ville ha mer av vårt förhållande då? Vad hände med mina behov?

Instinktivt börjar jag skriva ett svar. Jag vill förklara ännu mer, fast jag redan gjort det i det första mailet. Jag vill säga till honom att det inte var meningen och att jag saknar honom och och och… Bara lite till. Bara kommunicera lite lite till.

Men jag måste slå vakt om mina egna behov nu. Och jag behöver vila från kontakten med Aslan för att kunna läka mig själv. För att hjärtat ska sluta göra så förbannat ont så fort jag tänker på honom varje vaken sekund av varje minut av varje dag.

Så jag raderar mitt svar och förbereder mig mentalt på några veckors andrum.