Sms undanbedes

Tidigt en morgon kommer ett sms från Någon.

”Åker till Cypern idag, en vecka med familjen. Sms undanbedes. Kram.”

Jag fattar förstås hur han tänker. Men det känns ändå  lite smutsigt.

Kanske inte den jättebästa

Så händer något jag aldrig hade trott skulle hända. Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle känna såhär.

För plötsligt en dag inser jag att Någon som jag givit drygt åtta år av mitt liv, inte längre är min självklara själsfrände. Ingen annan har tagit hans plats, men jag tror att jag har förändrats på ett sätt som han inte har. Den där pusselbiten som är han passar inte längre lika bra i pusselbiten som är jag. Han är fortfarande en fantastisk man – rolig och snäll och jättebra. Men han är kanske inte den roligaste, kanske inte den snällaste och kanske inte den jättebästa. Inte för mig.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så. Att den starka känslan av att han och jag hör ihop skulle mattas av så fort. Att jag inte skulle sakna hans humor och våra gemensamma referenser varje minut av min vardag.

Men så är det. Att leva själv har förändrat och utvecklat mig på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Och det känns bra.

Jag hade kunnat göra det

Jag hånglar med Någon som jag inte borde hångla med. Konceptet är förtroget, been there done that, bekanta beteenden. De som är off limits är aldrig out of reach. Att en person är upptagen betyder inte att den inte kan vara tillgänglig.

Det är uppenbart att något kommer att hända, och när det väl gör det känns det ungefär som jag har förväntat mig.

Någon vill knulla mig där och då, men jag säger nej och har karaktär och tar beslut som egentligen ligger på honom att ta. Men inte för att jag steppar upp och tar på mig den ansvarsfulla kvinnorollen. Jag kliver inte i såna klyschiga spår. Utan för att jag faktiskt inte vill.

Klart jag hade kunnat vända rumpan till och blivit påsatt mot handfatet. Jag hade kunnat göra det. Men det var liksom inte värt.

När vi hörs nästa gång är det lite konstigt, och jag tackar min lyckliga stjärna att det stannade vid hångel och inte blev mer. Det är tillräckligt awkward nu.

Ändå får jag plats

Jag har 100 kilo okontaktbart alkoholmarinerat lammkött i min säng. Det tog mig nästan 10 minuter att få av honom jeansen efter att han däckat.

När jag öppnar hans skärp funderar jag på om jag verkligen får göra såhär. Om det är okej att jag knäpper upp hans byxor och tar av dem utan att han noterar det. Han är så full att han inte går att väcka – jag har verkligen försökt.

Fast jag vill heller inte att han ska behöva sova med jeansen på, med fickorna fulla av nycklar och mobiler och skit. Och det är ju inte så att han inte legat naken i min säng flera gånger tidigare. Så jag funderar på vad jag själv hade tyckt och resonerar som så att om jag hade varit i hans situation så hade jag tyckt det varit okej. Så länge det bara varit han som såg mig så hade det varit fine.

Så jag sliter och drar i hans långa jävla jeans tills jag får av dem. Sedan knuffar jag honom med all kraft jag har och lyckas flytta honom knappt två decimeter så att jag kan få plats också. Hans ben sticker ut utanför sängen. Det struntar jag i.

När han kvicknar till på morgonkvisten tar han själv av sig sin tröja och kryper tillbaka ner i sängen. Hans lena kropp och långa armar är överallt och ändå får jag plats.

Synd på en så rar skåning

Jag dricker öl med Någon som har varit i fjällen. Varken han eller jag egentligen har råd, men vi tar oss råd. Den sista hundringen i månadens budget knäcks för att gå till varsin öl på sunkigaste haket i stan.

Men det finns inget där. Ingen kemi, ingen attraktion, ingenting. Och visst är det synd på en så rar skåning. Men man kan inte ligga med alla.

Stora och små män samt jättestark lasagne

Någon med piercade bröstvårtan hör av sig igen på lördagskvällen. Han dricker öl med vänner och undrar vad jag gör. Jag svarar att jag äter middag med lite folk. Han vill att jag ska höra av mig om jag vill ses senare.

Det vill jag och Någon tar en taxi för sina sista pengar och landar i min säng strax efter tre på natten. Han är fortfarande ung och vansinnigt lång och alldeles slät och hans fötter får inte plats i skor från vanliga skobutiker. Jag kan inte låta bli att jämföra min händer med hans, trots att det är så fruktansvärt klyschigt.

Jag har haft väldigt stora män och jag har haft väldigt små män. De är lika heta, men på olika sätt. Med stora män känner jag mig omhändertagen på ett sätt som jag inte har bett om. En påtvingad kvinnlig underlägsenhet. Med små män känner jag mig jämlik på ett sätt som inte står i proportion till hur individen faktiskt är. Någons (lilla) fysiska uppenbarelse lurar mig att tro att vi är på samma nivå.

Någon med piercingen är den första gästen i min nya lägenhet. Han är den första som sitter i min soffa. Frågan är om det inte är första gången jag själv sitter i soffan, när jag tänker efter.

När jag sitter gränsle över honom är vi lika långa. Hans huvud i höjd med mitt. Han är full och fnittrig och skojar om att han är jättebra på att laga mat.

– Vill du höra alla maträtter jag kan? fnissar han.

Det vill jag förstås.

– Lasagne, säger han. Alla olika sorter.

– Vad då för ”olika sorter”? frågar jag.

– Original-lasagne. Stark lasagne. Och jättestark lasagne.

Jag garvar och Någon lovar att han ska bjuda mig på sin lasagne någon gång. Jag svarar att det låter trevligt.

Siffror

Har ändå inte passerat tvåsiffrigt än. Så vem är jag att nojja egentligen.

Sluta ligga

Jag måste sluta ligga med folk. Asså ”folk” som i ”random människor jag knappt ens är sugen på”.

Nu var jag visserligen sugen, den här gången. Men jag kan inte säga att jag bryr mig om Någon. Ska jag vara ärlig så är jag inte helt säker på vad han heter i förnamn, även om jag har en kvalificerad gissning.

Men det är ju liksom så gött. Och enkelt. Och roligt. Och han var lång och stark och ung och len och hade stora händer och en piercad bröstvårta. Och när vi legat klart sa han:

-Inte en chans att du är 28. Du är typ ett år yngre än jag.

-29, rättade jag honom. Jag fyller 30 i år.

Och så somnade jag med Någons hand på min rumpa.

Men jag borde sluta ligga med folk. Dels borde jag sluta ligga med snubbar som umgås i samma kretsar som varandra. För förr eller senare kommer det slå tillbaka på mig, jag kommer linda in mig i draman och intriger och jag kommer att få dåligt rykte. Fast jag så gärna vill skita i vad folk säger så kan jag inte det.

Dels borde jag sluta ligga utan kondom. Det händer inte ofta att jag struntar i det, men den här gången blev det så. Det är oansvarigt och svindumt och så jävla onödigt. Det är slut på det nu.

Min egen hora och min egen madonna

Jag skriver till Någon att han ska hojta om han vill ta en fika eller en öl i helgen. Min helg är planfri och det vore trevligt med lite socialt utbyte. Ungefär det är min tanke. Men till svar får jag frågan:

”Är ‘en fika eller en öl’ samma som ‘ligga’?”

Och jag kan väl inte klandra Någon, antar jag. Det kanske är så jag framstår. Eller så jag framställer mig själv. Men det är inte samma sak att själv sätta sig i det facket och stämpla ”proud slut” i pannan, som att nån annan gör det. Jag kan skrävla hur mycket som helst om att jag ligger och lägger vem jag vill, när jag vill, hur jag vill, och den som har en åsikt om det kan knulla sig. Men när det kommer till att nån annan ger mig den rollen så känns det annorlunda. Och inte på ett bra sätt.

Jag vill bli respekterad. Jag vill inte att folk ska förutsätta. Jag vill inte vara din hora, men inte heller din madonna. Jag vill själv bestämma min roll och jag vill kunna välja. Jag vill vara min egen hora och min egen madonna, kanske samtidigt, kanske inte alls.

Så jag svarar:

”Nej, inte samma. Inte än i alla fall.”

Ett tillräckligt bra erbjudande

Fjäll-Någon hör visst av sig ändå. Och han svarar på ett sätt som får mig att faktiskt bli lite intresserad.

”Det är klart vi ska ta en öl! Jag befinner mig i ett läge där jag gör allt jag inte gjort på 2,5 år, särskilt att träffa folk jag inte känner.”

Det känns som att vi sitter lite i samma båt, han och jag. Och när ett tillräckligt bra erbjudande kommer förbi – då nappar man.

Det finns inget att förlora.