Sista chansen

Shufflar favoriter i spotify och är inte alls förberedd på den kombinerade känsla av sentimentalitet, tacksamhet, ungdom och ålderdom som sköljer över mig. Låt efter låt från våren 2010 trotsar slumpen och följer på varandra fast de inte borde. 

Kalla försommarkvällar med för tunna kläder, för lite pengar, för dålig tidsuppfattning, för svag moral. För gammal, men med en sista chansen-biljett till en ungdom som aldrig levts. Inte på det sättet. 

Kontor på dagarna, folköl och kalla bänkar på kvällarna. Urspårade lägenhetsfester, late night booty calls, amfetamin och besvikelser. Gå till jobbet i samma kläder som dagen innan, bättra på gammalt smink, känna sig levande för första gången på länge. Revoltera utan att någon bryr sig. 

Leva dubbelagent och inte känna tillhörighet i något av lägren. Älska hemligheter. Lyssna på fem år yngre kollegor som skaffat RUT-städ till sin bostadsrätt på Gärdet. Slicka av det sista vita pulvret på den ut-och-in-vända påsen i lysrörsljuset på Carmen. 

Vara svartsjuk utan att ha rätt till det. Balansera drama i varje hand. Förvänta sig saker av andra men aldrig leva upp till några standarder själv. Försöka vara sval och aldrig lyckas.

Bli förbannad på någon som häcklar Mona Sahlin men ändå låta den jäveln slicka upp en i sina föräldrars skinnsoffa. Upptäcka att den utlovade fingertoppskänslan inte var annat än fåfänga pojkdrömmar. Såklart.

Lita på den som rullar in något i en bit toapapper och säger åt en att svälja. Vaka in morgonen i en trippelsked där ingen kan sova. Lyssna på varandras andetag i tyngdlöshet. Fläta fingrar med någon annans pojkvän.

Det var sista chansen och jag tog den. 

För det vill jag rikta tacksamhet till: mig själv.