Vidare

Så dyker 100 kg lammkött upp i chatten och man gafflar lite om inget särskilt och det känns inte jobbigt någonstans. Man har samlat ihop sig och gått vidare.

Okomplicerat och enkelt

Hur gör man när man träffar Någon som inte verka spela några spel? När man inte behöver fundera på om man hör av sig för mycket? Någon som verkar vara lika intresserad som en själv? När allt känns okomplicerat och enkelt och man faktiskt inte behöver fundera så jävla mycket?

Jag letar efter en hake men jag hittar den inte.

Pilla på sentimentala sårskorpor

Jag åker hem till exNågon för att rensa bland våra grejer och förbereda för att han ska kunna flytta från lägenheten där vi bodde tillsammans. Jag är beredd på gråtfest när vi ska dela upp grejer, hitta gamla minnen, pilla på sentimentala sårskorpor. Men tårarna uteblir.

Jag inser att det inte har med minnen att göra. Det är inte tankarna på allt det fina vi haft, som gjort ont när vi träffats. Det som fick mig att gråta varje gång jag träffade honom var vetskapen om hur dåligt han mådde. Att se honom så sänkt och totalt uppgiven som människa, sågad vid fotknölarna, med sömnsvårigheter och stressymptom och gudvetallt. Och att veta att jag var orsaken till hans mående. Det var därför jag grät.

Nu mår han bättre. Det verkar som att han har landat i sitt nya liv. Den värsta ilskan verkar ha lagt sig. Jag tror att han har börjat acceptera det faktum att det inte längre är, och aldrig kommer att bli, han och jag tills döden skiljer oss åt. Det är så otroligt skönt att se – för hans skull förstås, men också för min egen. Kanske allra mest för min egen.

Där för gråter jag inga tårar mer för hans skull. Inte just idag.

Helgens ovärdaste SMS

03.18, från 100 kg lammkött:

”Mäh.”

Och det är inte ens svårt att inte svara.

Helgens värdaste SMS

02:24, från Någon:

”Jag kan komma till dig så hinner du klä på dig… eller slipper.”

Tål att tänkas på

Undrar om jag har lyft in en massa skit från uppbrottet och separationen med exNågon in i relationen med 100 kg lammkött. ”Relationen”. Man kan väl inte ens kalla den relation egentligen. Ändå tar jag åt mig så fruktansvärt mycket, lägger så mycket energi och känslor på den att jag blir alldeles matt. Dygnets alla vakna timmar den senaste veckan har jag lagt på att vara arg, ledsen, besviken, sårad och ältat ältat ältat.

Och jag kan inte riktigt komma på någon rimlig förklaring, annat än att jag fört över min tidigare relation på denna och liksom försöker hantera en del av den gamla smärtan i detta nya format. Låter flummigt och skumt och konstigt formulerat. Tål att tänkas lite mer på.

Meckigt

Någonstans i min patetiska hjärna så hoppas jag att jag har missuppfattat. Att Skräpet har ljugit och hittat på, och att 100 kg lammkött ska komma med förklaringar och ursäkter som faktiskt håller. Men så är förstås inte fallet när jag efter en vecka inte längre orkar tänka arga och besvikna tankar, och smsar honom.

”Nu har jag varit förbannad på dig i exakt 7 dagar. Varsågod för info.”

”Varför det? :S”

”För att du bytte nummer med Skräpet samtidigt som jag satt i ditt knä på midsommar och för att du försökt styra upp nåt med henne sedan. Fast du vet att din syrra hatar henne, hon har legat med Någon och Någon och dessutom allt som hände på festen. Fattar inte hur du tänker.”

”Så var det nog inte riktigt. Vet inte riktigt varför jag ska förklara mej ändå…”

”Du behöver inte förklara dig. Jag behövde bara säga det till dig i ett försök att sluta vara ledsen, besviken, arg. Försöka släppa det och gå vidare.”

”Okej. Om det känns bättre så ska jag nog inte hänga något mer med erat ‘gäng’. För meckigt.”

”Det är lika mycket ditt gäng som mitt, så i så fall borde jag också sluta hänga med dem. Jag vill inte att det ska vara meckigt.”

”Vill inte ställa till med något mer än jag redan gjort. Sorry.”

Jag ville att han skulle ångra sig. Ja, det ville jag. Att han skulle förstå vad han går miste om, att han skulle göra åtminstone en liten ansats till att återställa den infekterade situationen. Men ingenting.

Ingen-jävla-ting.

Då blir det vinst

Det är fredag efter jobbet, jag ska möta gänget i en park. Jag vet inte huruvida 100 kg lammkött kommer att vara där, men jag antar det. Jag är först på plats och lägger mig i solen och läser en bok. Efter ett tag kommer gänget i samlad tropp, men utan 100 kg lammkött. Jag tycker det känns skönt. Ganska snart är det dock någon som frågar:

– Vart har du 100 kg lammkött då?

– Jag vet väl inte, svarar jag och rycker på axlarna.

Man förutsätter att jag vet var han är. Men det gör jag inte. Jag vet ingenting om var han är eller vad han gjort den senaste tiden, för när jag bestämde mig för att inte höra av mig längre så dog vår kontakt. Jag hade trott att han åtminstone en gång under veckan skulle höra av sig och fråga mig om vi ska ses. Jag hade förberett mig på hur jag skulle svara, vad jag skulle säga och att jag skulle behålla lugnet och inte ställa till någon stor scen. Men tji fick jag. Inte en enda gång har han hört av sig.

Men han dyker upp i alla fall. Kommer gående i skjorta, mörka jeans och de blåaste ögon parken skådat. Han ska uppenbarligen ut på krogen senare. Han hälsar på killarna genom att ta i hand men mig böjer han sig ner och kramar. Jag får lite ont i magen. Som tur är dyker Någon upp och distraherar mina tankar, pratar och skrattar och stjäl mitt fokus. Det är bra. Jag märker att 100 kg lammkött försöker fånga min blick ibland, ger mig långa ögonkast från andra sidan filten, men jag ignorerar honom. När vi senare bryter upp tar han en taxi till city. Han ropar hejdå till alla och vinkar. Jag svarar knappt.

– Såg du att Skräpet har snott ditt uttryck? Inte det enda hon försökt sno i så fall, jävla subba, säger Någon till mig.

Skräpet, ja. Jag är fortfarande arg för att 100 kg lammkött har hört av sig till Skräpet och försökt styra upp nåt. Och jag vet inte hur många gånger jag lagt band på mig för att inte ringa upp honom och be honom dra åt helvete. Men jag har inte ringt, jag har varit cool och hållit mig på min kant. Men jag vet inte hur länge jag pallar det. Jag tror jag måste få det ur mig för att kunna gå vidare. Jag smsar kloka Någon:

”Jag kommer inte palla att inte säga rakt ut till 100 kg lammkött vad jag tänker och känner angående Skräpet. Måste få säga det. Jag kommer aldrig kunna släppa det annars, det snurrar i min hjärna hela tiden.”

Kloka Någon svarar:

”Då ska du göra det. Men nykter, lugn och sansad och förvänta dig inte något fantastiskt gensvar från honom. Med andra ord: du ska berätta det för din egen skull. Då blir det vinst.”

Varje gång han surrar

Någon som är gift och har barn hör av sig och pratar ligga. Vi pratar alltid ligga. Det är det vi gör. Vi har gjort det i flera år, men vi har aldrig fått till det mer än ett hångel i sommarnatten och en tafflig avsugning på en tågtoalett.

Så fort jag börjar tänka rationellt, logiskt, strukturerat kring vad jag egentligen vill med Någon som är gift och har barn så tar hjärnan över. Fittan har ingen talan då. Jag vet att det vore så jävla onödigt att ligga med honom. Det skulle förstöra så mycket, för mig, för honom, för hans fru, hans son, hans föräldrar, hans syskon, hans släktingar. Jag känner dem allihop, och ganska bra dessutom.

Det finns inget rationellt försvar för det lilla vi har gjort, eller det stora vi vill göra. Det finns bara inte. Det är bara fel fel fel. Ändå så överröstar fittan hjärnan varje gång han surrar i min mobil.

Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd

Fyra veckors semester ligger framför mig. Exakt 30 dagar av i stort sett oplanerad tid.

30 nätter av samma sak. 30 nätter då jag inte ska höra av mig till 100 kg lammkött och fråga om han vill ses. 30 nätter då jag inte ska vara storskeden, 30 nätter då jag inte ska känna hur hans arm om mig blir tyngre och tyngre när han glider in i sömnen, 30 nätter då vi inte ska välkomna gryningen med viskande småprat.

30 morgnar då jag inte ska vakna och känna hans kuk växa mot min rumpa.

Jag vet inte hur jag ska klara av det utan att förskingra mitt förstånd.