Arkiv | augusti, 2010

Egen härd är guld värd

25 Aug

Jag har tänkt lite mer på mitt skymningsland. På hur jag ska lösa det motsägelsefulla i att vilja blogga om skymningslandet men inte kunna eftersom Aslan läser, och samtidigt vilja att han läser eftersom jag inte vill ha en så stor hemlighet för honom.

Jag kan inte både äta kakan och ha den kvar. Jag vet att det är så. Jag har försökt förut och trott mig kunna, men det går ju inte. Så jag måste välja, och jag måste hitta en lösning som fungerar för mig. Ett annat sätt att göra det på. För skymningstankarna vill ut, de vägrar stanna i mitt huvud.

Det blir förstås bloggandet som får stå tillbaka. Jag vill inte blogga någon annanstans, bakom ryggen på Aslan. Och att han skulle sluta läsa här är uteslutet eftersom han redan känner till bloggen. Jag vill istället hitta en lösning där skymningstankarna får ett annat forum, någon annanstans där de kan leva, ältas, analyseras. Till exempel mellan mina och klokaste Någons fyra öron.

Där kan skymningstankarna leva och bo, och jag hoppas att de kommer leva lyckliga där.

Annonser

I mitt skymningsland

23 Aug

Man måste inte prata om allt. Ni vet det va? Det finns mycket som är helt okej, kanske till och med nödvändigt, att man håller för sig själv. En del saker måste få stanna i ens eget huvud.

Men någonstans i skymningslandet mellan helt-och-hållet-mina-egna-tankar och ett samtal mellan fyra ögon – där finns den här bloggen. Allra mest bloggar jag för min egen skull. För att jag inte skulle stå ut om jag inte fick formulera och skriva ner allt som snurrar i min skalle. Men självklart är det också viktigt att det finns någon som läser, annars hade jag inte haft bloggen öppen. 

Det svåra är när en av de som läser också är någon som jag tänker mycket på. Det blir svårt att skriva saker som finns i mitt skymningsland. För jag skulle vilja kasta ut saker som är obearbetat, ofärdigtänkt, som är spontanfunderingar, felformuleringar och konstiga undringar som kan stjälpa ett helt lass.

Är detta ens ett problem? Varför bloggar jag om det här? Jag vet inte. Men det är sånt som snurrar i mitt skymningsland.

Framme

20 Aug

Aslan har varit bortrest i fyra dagar. Han kommer hem sent en kväll, och ska resa bort igen dagen efter. Jag kan inte vänta. Vi kan inte vänta.

Jag slår koden till hans port. Mina fingrar kan dansen på knapparna utantill vid det här laget. Jag går upp för den halva trappan och vidare ut på innergården.

Det är bara tio raska steg att ta över gården, så är jag i hans hus. Men jag kan inte låta bli att snegla upp mot fönstren i hopp om att få en preview av honom. Ur hans ena fönster strömmar musiken som jag så väl känner igen. Det är vår playlist.

I köksfönstret skymtar jag en lejonman. Tjockt gyllenblont hår som lockar sig lite i nacken. När han vänder på huvudet och ser mig vinkar han, och ler från här till Mexiko.

Framme.

All is well in the jungle

19 Aug

– Ska vi prata? frågar Aslan.

Han sitter på en stol och röker i sitt lilla kök. Jag sitter mittemot honom, uppflugen på köksbänken. Det är mindre än en meter mellan oss.

Och vi pratar. Om vad det betyder att jag var otrogen i mitt förra förhållande. Om min ovilja att gå in i något nytt som redan från början kräver en massa jobb. Om att prata först och blogga sedan – mina egna ord, min överenskommelse med mig själv, som jag inte höll.

Aslan säger att han aldrig skulle hindra mig från att blogga. Det är bra att han säger det, för i mitt huvud finns redan formuleringen jag tänker inte kompromissa med mitt bloggande. Nu hinner jag inte föra det på tal innan han själv tar upp det.

Det känns fint att prata. Jag är glad att han tog initiativet till ett snack, nästan så fort jag kommit hem till honom. Jag är dålig på pratinitiativ. Jag skriver lättare än jag pratar. Så har det alltid varit. Men jag vill bli bättre. 

– Vill du prata om något mer? frågar han.

– Ja, jag vill prata om exklusivitet, svarar jag. Hur känner du för det?

För en kort sekund blir jag rädd att han ska svara att han inte vill att vi ska vara exklusiva. Även om jag känt på mig att det inte är så, så hinner en den iskalla lilla vinden dra genom min mage.

– Jag har inga problem med exklusivitet, svarar Aslan och flinar finurligt.

– Bra, säger jag. Jag trodde inte det heller.

Naken

17 Aug

Jag är nylagd och nykommen och han sitter naken på en köksstol och jag är lika naken i hans knä och mina fötter når inte ner till golvet och vi röker mentholcigg i skenet av ett stearinljus och han kallar mig ”finaste” och mitt hjärta sprängs nästan.

Konsekvenser för andra

16 Aug

Jag tror inte på ödet. Jag tror att man själv påverkar vad som händer i ens liv. Och det man inte själv kan råda över styrs av slumpen – inte av en förutbestämd plan. Jag tror inte heller på någon sorts kosmisk balans. Att om det händer något bra, så kommer det hända något dåligt för att väga upp, och vice versa.

Men jag tror på konsekvenser. Att ens handlande leder till konsekvenser för en själv och för andra. Dock vore det lättare om det bara var man själv som drabbades av sitt agerande, och inte någon annan. För i så fall hade jag inte stått här idag, med ett leende på läpparna och mobilen översvämmad av fina sms, och känna att jag inte förtjänar det. I så fall hade det varit jag som kippade efter andan, som inte kunde fungera, som inte kunde gå vidare.

Jag förtjänar det inte

15 Aug

Jag var ett svin. Jag svek och bedrog och ljög och sårade. Jag betedde mig illa mot någon som älskade mig. Jag utnyttjade förtroenden – överlagt och genomtänkt. Jag drog fram som en ångvält eller stridsvagn och mosade ett liv. Gick vidare och lämnade en sargad man, som knappt kunde andas, bakom mig. Lämnade honom kippandes efter luft i ett hem där allting fortfarande var ”vårt”.

Och själv sitter jag här. Med massor av nya vänner som jag tycker otroligt mycket om. En fin lägenhet som jag trivs bra i. Ett jobb som är helt okej. En förläggare som tycker att jag ska skriva. Och Aslan. Som jag tycker så mycket om. Jag är så himla glad, harmonisk och pepp.

Och allt jag kan tänka är: jag förtjänar det inte.

Ensamseglaren

13 Aug

Jag är en ensamseglare. Jag är born and raised individualist.

Jag är del av en familj på fem, men jag är uppfostrad att klara mig själv. Man ska inte be andra om hjälp, inte visa sig svag, inte vara otillräcklig.

Min farfars far berättade en gång att hans far sagt till honom att man alltid är ensam. Ingen annan kan lösa dina problem utom du själv. Så långt tillbaka sträcker det sig, minst till min farfars farfar. Vidare genom min farfar, till min pappa, till mig.

Jag har det från min mammas sida också. Jag har kusiner som lärt sig spela instrument och tagit körkort helt i smyg, och inte berättat något förrän de varit fullärda. För Gud förbjude att man skulle misslyckas och inte klara av det man föresatt sig att göra. Såna fuck-ups har vi inte i vår släkt.

Nej, själv är bäste dräng, ensam är stark och i rymden kan ingen höra dig skrika. Håll käften och hantera dina problem själv, utan inblandning av andra. Det blir ändå bara rörigt.

Det är så vi gör det. Det är där därifrån jag kommer.

Man kommer att göra det

13 Aug

Nya tider, nytt liv osv. Man gör vissa saker rätt och andra saker fel. Men man har förändrats och man vill förändras. Och man kommer att göra det.

Ensam vid ett vägskäl

11 Aug

Jag förstår inte att jag inte hade tänkt på möjligheten att någon ny skulle kunna besväras av min historia. Att jag skulle kunna komma att bestraffas retroaktivt för mina svek. Att någon ny skulle kunna ha tillitsissues för att jag tidigare varit notoriskt otrogen.

Tanken hade bara inte slagit mig, att det skulle kunna bli så.

Så hör Någon annan av sig och berättar att han är i Stockholm över helgen. Själv. Han vill ses. Och trots att jag inte har någon som helst överenskommelse om exklusivitet med Aslan så tackar jag nej. Aslan upptar alla mina tankar dessa dagar och det finns inget sug efter någon annan. Det handlar till viss del om respekt för Aslan, men mest om respekt för mig själv. Jag tackar nej för att jag inte är sugen och jag tackar nej för att jag vill göra det rätta. This time around.

Därför känns det orättvist när Aslan säger till mig, en sen natt på fyllan i hans tusenochennatt-säng, att han har svårt att tro att jag inte skulle vara otrogen. Jag har inte tänkt tanken, och vi har inte ens pratat om exklusivitet – ändå drar han det kortet på mig? Jag blir förbannad. Förbannad och lite trött, för är det något jag har gjort de senaste åren så är det att jobba på en relation som dras med tillitsproblem. Jag har kämpat och slitit för att få något hopplöst att fungera. Och jag har misslyckats. Jag är så innerligt trött på det. Jag vill inte gå in i något som behöver jobbas på från scratch. Det ska ju vara enkelt. I början.

I min hjärna växer problemet. Från ett fyllesnack som jag inte ens minns ordagrant, till ett reellt vägskäl där jag måste välja. Gå in i något nytt och kämpa redan från början, eller lägga ner helt och hållet. Min hjärna gör sånt. Den springer sin egen väg utan att involvera. Och plötsligt står den där, ensam, vid ett vägskäl.

Men jag tar ett steg tillbaka. Ni vet, det är nya tider nu. Nytt liv. Och jag har lärt mig av historien – jag försöker bromsa istället för att rusa, involvera istället för att exkludera. Jag tar ett steg tillbaka och konstaterar att om Aslan har tillitsissues så är det först och främst hans problem. Jag måste inte hantera det. Jag kan ta ett steg tillbaka, njuta av nuet och inte rusa iväg, inte problematisera, inte ta förhastade beslut. Det är inte värt att kasta bort det jag har med Aslan för att min hjärna har konstruerat ett vägskäl på alldeles för lösa grunder. Det är möjligt att det blir ett problem på riktigt, senare. Men just nu är det inte det.

Jag känner mig lugn.