Vad som skrämmer, längtar och hoppas

Det som jag är allra mest rädd för är att jag och Aslan ska traggla på i ett bra tag framöver men att det ändå inte ska fungera och att jag då ska tänka att jag borde ha förstått det. Att jag i efterhand ska säga att det var lönlöst från början, att vi var så olika från dag ett och att vi borde ha gjort slut tidigare.

Jag är rädd att jag ska bli bitter. Att det ska kännas som att det är för sent. Att jag slösade bort min chans att träffa någon som jag vill bilda familj med, på någon som redan från början sagt att han har intimitetsissues och är mer bekväm med att vara ensam än med att vara två. Att jag ska ha blivit för gammal.

Jag längtar efter att inte varje dag ställa mig frågan om det verkligen är värt det. Om det är värt allt tjafs för att vara ihop med Aslan. Hittills har svaret alltid varit ja, även om jag stundtals varit nära att svara nej. Men det är inte en önskan om att svaret alltid ska vara ja som jag har – det är en önskan om att frågan inte ens ska dyka upp. Inte så ofta. Jag vill inte ta något för givet, men jag vill inte heller behöva göra bedömningen så ofta som jag gör nu. Det tar så mycket energi.

Mest av allt hoppas jag att jag i efterhand ska kunna säga att vi bråkade mycket i början och att det alltid uppstod missförstånd. Att det tog lång tid innan vi hittade formen för hur vi ska leva tillsammans, men när vi väl gjorde det så föll bitarna på plats. Att vi kämpade för vår kärlek och inte gav upp. Att vi är bra för varandra, att vi behöver varandra, att vi utvecklas som människor av att vara tillsammans.

Att allt vi investerade i vårt förhållande har betalat sig. Att det var så jävla värt det.