Oron, planerandet och undvikandet

Jag brukar säga att jag aldrig haft ångest. Det är inte ett koketterande. Det är ett konstaterande.

Självklart har jag mått dåligt, varit ledsen och orolig, men jag har alltid vetat varför. Ångest uppfattar jag som något annat, en mer diffus känsla av att något är fel, något som inte riktigt går att sätta fingret på.

Men så tänker jag tillbaka på de senaste fyra åren. Jag tänker på hur det kändes i kroppen alla gånger jag följde med fast jag inte ville, bara för att jag inte vågade låta bli. Vågade inte ta reda på vad som hände om jag inte var där och höll koll. Jag följde med för att jag ville att vi skulle göra saker tillsammans och då fick det bli på hans premisser, som alltid slutade med att jag ville gå hem och han ville gå vidare. Ibland gjorde han det, ensam. Jag visste aldrig när han skulle komma hem då. Men oftast ville han gå förbi 7eleven och köpa ett sexpack. Jag sa aldrig nej. Varför sa jag aldrig nej?

”Hans mående är inte värt mer än ditt”, sa en vän till mig en gång. Jag accepterade aldrig det. Hans mående var alltid tusen gånger värre än mitt och var därför värt tusen gånger mer. Jag ville inte göra det värre oavsett om hänsynstagandet ledde till att det blev värre för mig.

Flera gånger sa han till mig att jag tyckte bättre om honom när han mådde riktigt dåligt. När han var så ångestriden att han inte kunde lämna hemmet. På sätt och vis var det sant. Det var lättare för mig att hantera att han inte kunde följa med för han mådde så dåligt, än att ständigt oroa mig för hur kvällen skulle sluta när han faktiskt följde med och blev full.

Jag tänker på den ständigt gnagande lågintensiva oron, på planerandet och undvikandet och stressen. På hur det var att aldrig riktigt kunna slappna av och glädjas och se fram emot. Kanske var det också ångest?